Idag (läs i söndags) ska vi till min pappa och äta lite mat och fira farsdag.

Undrar när vi ska kunna få fira den i det här huset.

Vi är inne på 4 året nu med att försöka bli gravida.

Historien är lång men den kommer jag att skriva ner för min egen och er läsares skull.

2006 var vi till Thailand de var där vi bestämde oss för att bilda en familj tillsammans, vi förlovade oss.

Efter ett halvår på hemmaplan så slutade jag med p-pillren.

Varje dag blev spännande och längtan efter en bebis blev enorm.

När de var dags för mensen så uteblev den, ingen var gladare än vi. Jag väntade en vecka och kissade sedan på stickan.

NEGATIVT... ingen bebis i magen.

Så höll de på varje månad i ett halvår ungefär, vet inte hur många gravtest vi avverkade men var nog VIP kund på apoteket ett tag.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att efter alla år med p-piller så kanske de tar ett tag innan mensen kommer igång.

1 år gick som ja var helt utan menstruationen, sedan kom den igång väldigt sporadiskt.

Så var de dags för Cellprovtagning, allt såg bra ut och jag berättade för gynekologen hur min mens hade varit, men hon sa att de kan bli så ibland.

Vad gör man, jo man litar på "proffsen".

Vi försökte länge och väl att bli gravida men de ville sig inte.

En helt vanlig läkarundersökning på vårdcentralen blev gjord och läkaren skrev en remiss till Kvinnokliniken för att JAG misstänkt att jag hade PCO.

Ytterligare c 4 månader går och remissen kommer, jag blir hypernervös men känner ändå en tröst att är det något fel så visar det sig ju nu.

Kommer in på kvinnokliniken och upptäcker att gynekologen som jag ska träffa är man, blir ännu mer nervös för jag var helt hundra på att det skulle vara en kvinna.

Berättar för läkaren att jag tror att jag har PCO, varav han utbrister i skratt och frågar varför jag tror det.

SUCK!!!

Jag förklarar hur jag mår och vilka symptom som jag har och han i princip dumförklarar mig.

Som tur var så fortsatte utredningen och jag blir kallad till ultraljud.

Ultraljudet visar att hela den vänstra äggstocken är fylld med cystor som läkaren så fint sa.

Jag frågade vad det betydde och tänkte genast FAAN jag har cancer och måste operera bort allt.

Han förklarade lite vagt att amtingen är de Hormonellt eller en sjukdom.

med dom orden fick jag lämna Kvinnokliniken för denna gång.

ÅNGEST!!!

Blir kallad till LAB på sjukhuset för att ta blodprov, sköterskan sticker sönder mig i armen för att hon inte tittar på vad hon gör.

SMÄRTA!!!

Provsaren kommer till kvinnokliniken och visar att det inte är en hormonell rubbning.....då står jag ju fortfarande frågandes..

VAD ÄR DET FÖR SJUKDOM???

Får remiss för att göra en spolning och ultraljud av äggledarna, min sambo följer med och jag pinar mig igenom denna förbannade undersökning.

Det gjorde sååå ont var nära till tårar många gånger.

SMÄRTA!!!

Ultraljudet visar att allt ser bra ut?!?! de är fri passage så att säga, 5 ägg kunde dom se också.

Ytterligare väntan, någon månad senare blir jag kallad till kvinnokliniken igen.

Får nu TACK OCH LOV träffa en läkare som kan förklara på svenska vad de är för fel.

(jag tror fortfarande på cancer)

Han tittar på mig och säger att genom att bara läsa din journal och se på ultraljuden så kan han konstatera att jag har PCO.

Precis det jag sökte hjälp för!!!

Han skriver ut medicin för att stimulera ägglossningen, Pergotime heter den.

Och där är vi i dagens läge.

Nästan 5 år senare, tack landstinget för alla besparingar!!

Jag kände att det kanske var dags att börja lätta på locket lite?!?!

Inombords kokar det av känslor, uppgivenhet, saknad, kärlek, frustration... ja listan kan göras mycket lång.

Antar väl att det här får bli ett försök att få ur sig lite av alla uppskruvade känslor som pyr i min kropp.

Kan ärligt säga att mina dagboksförsök hittils inte lyckats, eftersom att ja glömmer bort hur skönt det verkligen är att få utlopp för alla tankar.

Hoppas att fler än jag kan relatera till de problem som uppstår i livet, och kanske till och med kan hjälpa till genom att kommentera eller skriva i gästboken. =)

Jag lever med en sjukdom som kallas för PCO, vilket för mig innebär att det är VÄLDANS svårt att bli gravid.

Jag är en glad (till ytan sett) tjej på 28 snart 29 år som inget annat än längtar efter att få bli mamma.

En liten kort beskrivning får det bli för denna dag.

MORE TO COME.

<3

Den oblivna mamman